höst av glädje

solen skiner. han sitter i en lastbil. han är helt ensam. det e han som kör.
det e en exrem lugn dag. han åkte iväg dagen innan deadline. så han behöver inte ens vara framme förrän om tre dagar, så han tänkte ta det lugnt i hudiksvall, nån dag, och sen fortsätta norrut.

rutan är nedragen. han har sin arm utanför fönstret och följer vindens vågor med armen.
även fast det är oktober, så är det fint väder. himmelen e helt blå, och solen glittrar i backspeglen.
han drar en lång blick framåt. det e bara vägen som visar sej. helt rakt.
han tittar runt. til vänster, skog. till höger skog. det enda man hör, förutom bilens motor, är naturen. som den är. som den ska vara.

han sätter igång radion. de nån gammal klassiker, man har hört den, man kan den nästan utantill, men, som vanligt så har man ingen aning om vem som gjort den.
han trummar me tummen i takt me musiken på ratten, hummar lite.
han njuter.
han blundar.
han hör nåt gå sönder.
han öppnar ögonen.
det blir svart.

han vaknar upp. han ligger på astfalten, på rygg. ser upp på himmelen, som har mörknat.
han ställer sig upp. ser på sig själv. lite brännskador, tänker han. inte nåt mer.
lastbilen däremot, är totalförstörd. flaket har fastnat i mitträcket mellan filerna. lastbilen, har blivit mos av att ha krockat me räcket, motorn e sönder,den e slut.

han beslutat sig att fortsätta gå norrut, med vetskap om att det finns en härlig, liten stad framför honom. han ser den gröna skylten, som stadens namn står på.
fem tecken ser han, glasögonen gick sönder i krashen så han ser inte vilka. tilll höger om stadens namn står en siffra han kan inte se vilket, men det är bara ett tecken, en siffra. det är inte långt.

plötsligt så e han framme.
han tar av i avfarten. han går förbi en rondell, och in i en del av staden som heter sätra.
han går med nån väg, lite folk går förbi, men fattar inget om vad som hänt.
allt folk går in nån slags byggnad.
han följer efter. hasandes på knä tar en sig in. benen, nej, hela kroppen värker. han klarar inte mer. han faller mot ljuset i slutet av tunneln, men åker sen konsigt nog baklänges därifrån.
han får tillbaka sinnerna, tillbaka till verkligheten. det är två, kraftfulla killar som drar upp han i hans armar för att förhindra han att falla. dem hjälper han upp. när han lyckas stå upp, släpper de försiktigt taget om hans armar. den ena frågar hur han mår. han hävdar att han mår bra.
de två killarna går mot ett valv.
han ser nu deras ryggar. båda har samma tröjor. svarta med gula bokstäver.
dackell står det på den ena och brendl på den andra tröjan.
han följer deras väg in genom valvet och i ett giganskt rum, kan man kalla det, längst ner på golvet är det något vitt, med personer på. hälften av personerna på det vita har samma svarta tröjor som de två killarna som hjälpte upp han.och längs väggarna går det tusentals röda stolar.
det e fyllt me folk, och i stort sett alla har samma svarta tröjor.
plötsligt händer det nåt på det vita och hela publiken reser sig upp o jublar, kastar sig i armarna på varandra, skricker av glädje. han rycks med och jublar o stojar sig oxå.
han fattar ingenting.
det e hanslyckligaste stund vid livet.
han har aldrig mått bättre.
brynäs har fått ett till fan.
under konstiga omständigheter.
men det så man börjar gilla hockey.